Hola

Helgen över och en ny härlig vecka att sätta tänderna i.

Vill först bara säga några ord om helgen. Varför? Jo, för att vi kom ut lite i solen och den lilla snö som finns och lekte, bara jag och kidsen. När hände det senast? Har inte Simon varit krokig så har jag varit helt slut av att just Simon varit krokig. Märkligt det där.

Nu börjar i alla fall vardagen ta form, precis så där som man vill ha den. Barnen har varit pigga och glada i helgen. Så pass pigga att dom spöar varandra i princip hela tiden vilket tycks vara en konsekvens av för mycket spelande. För att dom mest populära barnspelen just nu är Lego kopior av Star Wars, Indy Jones och Batman. Nu skall mina killar göra likadant. Fungerar skitbra när 2 st. 6 åringar kör på samma vilkor, men när Elias med glädje hoppar in i leken helt oskyldigt och fattar noll så blir det problem. Allra helst eftersom han aldrig begriper när det är läge att puckla på brorsan. Men men, syskonkärlek är toppen.

Håller sig barnen pigga, håller vi oss föräldrar piggare, då kommer vi ut och leker mer tillsammans och vi hamnar helt plötsligt i en helt ny rytm, kan ju milt säga att det varit si och så med den senaste 17 månaderna. Vi håller tummarna för det nu.

Veckan började med provtagningar på ALB(Astrid Lindgrens Barnsjukhus). Värderna har stigit, jag var inte direkt orolig så att för första gången ringde jag inte och kollade av provsvaren på dagen innan läkaren ringde på kvällen för ny ordination. Nu är värdena så pass höga att vi fördubblar underhållsmedicinen. D.v.s dom cellgifter som Simon käkar hemma. Jag tror och hoppas att han pallar denna fördubbling. Han låg högre i dos förut. Det handlar trots allt om att pressa ner dom vita blodkropparna hela tiden, och dom stiger när man minskar medicinen. Svårinställt det där i infektionstider.

Lämnade Simon på förskolan till Lunch och tog mig efter handling och snabb lunch hos mamsen ut för en lång promenad. Hur skönt som helst.

Han bara vara hemma en kortis och ringde en nära vän vars mor ligger på slutklämmen med samma sjukdom. Helt sannslöst vad den ställer till det. Det var skönt att få prata med vännen, tänker på er massor.

Efter det så var det tajm att hämta kidsen på förskolan igen. Han inte ens komma dit förens dom ringde och ville att Simon skulle bli hämtad. Magtrassel... Är det inte det ena så är de det andra sa kärringen som blödde näsblod. I´m on my way...

Efter 17 månader utanför så skall man inte bara skola in på förskolan med jämna mellanrum, man skall tydligen även skola in dassrutinerna.... *toppen

Det verkade lösa sig med en relativt kort sittning när vi väl kom hem. :-)

Han var väldigt pigg o glad när jag kom hem 1 timme senare bara för att jag var tvungen att låta Elias gå hem då Sanna körde hem Simon i vagn p.g.a magen.
Då har vi kanske 800-900 meter till förskolan, men för en 2,5 åring så innebär det många äventyr.

Sanna är grymt duktig med Sina syskon. Lämnade henne med Elias och Simon för att kompletera middagen som för kvällen blev Kycklingcanneloni. Smaskens. Har aldrig gjort det men det verkade fungera för samtliga så det kan vara värt att testa igen någon gång.

Måste dock skaffa lite sjyssta forma så dom inte behöver använda snorkel nästa gång.

Nu är kvällens deg knåpad o klar och frukostbullarna ligger klara på plåten. Klara för att gräddas i 10 minuter i morgonbitti så familjen får nybakat. I alla fall Åsa och Sanna. Simon och Elias har jag köpt mörka fyrkanter till.

Nu håller vi tummarna för att veckan fortsätter i samma goda anda.

Mighty Nighty